Äntligen börjar jag känna lugnet.. Granen står i sitt hörn, klädd och klar (och jävligt snygg om jag själv får säga..) alla julklappar är inhandlade OCH inslagna, julgodiset klart, vi har så pass mycket must att vi kan bada i det (okej, lite överdrivet, men Isabelle skulle kunna). Dessutom finns det rena kläder i en ren lägenhet (gick bananas igår när jag kört ut resten av familjen.) Det känns bra! Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av lugnet, och att slippa ta mig fram med vagnen i snömodden (fy fan!) Imorgon sätter hjulet igång igen, med julfirande i tre dagar, men då är ju huvudsysslan att umgås, trivas, äta mat och byta lite paket. Och det är ju de dagarna som vi jobbar för. Däremot hörde jag en riktigt bra låt idag av duon "Bara Vänner", som handlade just om att vilja ha, och önska sig saker eller skaffa dem själv. Så väldigt klockrent, det är inget som är så värdefullt eller fullt av glädje som det man faktiskt fått längta efter eller kämpa för. Jag tror dock att vi i vårt samhälle idag är ganska duktiga på att glömma bort den känslan. Jag kan ju bara se till mig själv, vill jag ha något så köper jag det. Inte så att jag önskar mig, längtar eller sparar för att kunna göra det, utan jag löser min längtan direkt. Inte riktigt som när man är liten kanske..
Men, trots att Isabelle ännu är så liten att hon inte kommer att förstå presenterna hon får så var många av paketen jag skickade iväg till mamma till henne. Kan det vara för att jag tycker att det är roligt att öppna paket tro?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar